Så här ligger det till. Den här veckan har jag varit med om att några personer lämnar sina mobiltelefoner hemma och det är ytterst störande. Visst, lite frihet ska man väl ha och vilka föremål man släpar på om dagarna är upp till en själv. Men när det gäller mobiltelefoner i detta samhälle vet jag inte alltså.

Jag själv har ju med mig min älskade Nokia 5500 sport var jag än går. Tänk om någon vill mig något? PRECIS! Tänk om jag vill er något! Eller någon annan? Nuförtiden räknar man med att man ska få tag på varann var man än är (och det kanske är just detta som är problemet), och får man då inte det blir åtminstone jag lite småsur. Visst låter det hemskt? Det ÄR hemskt! Jag skulle hellre vilja vara helt oberoende, och allt skulle lösa sig ändå. Och nu, just i det här inlägget tar jag nog i lite. Jaa det gör jag. Men ni förstår vad jag menar? Det känns nästan lite själviskt att inte vara tillgänglig. Hua.

Föresten. Jag tror faktiskt att bloggergrejerna sabbar mina inlägg. Jag ser efteråt att jag har missat en massa småord lite här och var i texterna och jag har då inte gjort de misstagen. ICKE! Men jag ber om ursäkt för detta. Mina avslut är veka också... Jäddra snö!